Ett halvår sen sist....

Ja sist jag skrev och ens faktiskt var här inne var i juli senast. Jag behövde släppa alla tankar på bloggen ett tag eftersom jag tror att jag tog på mig inte bara min egna sorg utan även alla eran sorg och jag behövde en pause! Vilket jag verkligen har haft, mycket mycket mycket har hänt sedan sist!! Det största någonsin är ju att jag i augusti blev såkallad spontangravid!!! Det är helt otroligt, vi som just skulle börja med vårt andra Ivf försök! Vi är så otroligt lyckliga att det är svårt att förklara! Vi är nu i v 23 (22+1) och bebisen mår super bra! Hoppas det är bra med alla er Ivf systrar!! Kram Sandy

Hur blev det här en skit dag?

Dagen började bra, lite lätt huvudvärk bara. Sen förändrades mitt humör runt lunch.
Varför vet jag inte, jag är så ledsen bara och skulle jag ge efter så skulle jag börja böla här och nu.
Jag hoppas hoppas hoppas att det är PMS!!! Det skulle ju betyda att mensen är påväg.

Jag försökte sätta upp lampor i taket innan, det funkade ju såklart inte.
Jag blev så arg och ledsen för att jag inte kan få två skruvar rakt, det blev några onödiga hål
I taket också. Skit också!

Nu måste sambon ta tag i det när han kommer hem från jobbet, helvetes jävla skit!

Inget roligt inlägg alls idag men jag känner mig orkeslös och helt värdelös!!

Cykeldag 54

Idag är det så himla skönt ute, inte mycket har hänt i dag förutom sol och en bra bok i gräset. Igår var jag hos en kompis och kollade på film till tre på natten?! Hon skulle bevisa för mig att twailight filmerna var så bra som hon sa! Det var dom ju! En riktig trevlig tjej kväll med tacos, godis och bra filmer. Men jag har varit trött idag. Idag är det mens cykel dag 54. Snart 2 hela månader sedan förra mensen.
Behöver jag förklara hur frustrationen bara ökar och ökar...

Menscykel dag 52

Varför kan det inte bara fungera som det ska?? jag är så sjukt trött på att ha oregelbunden mens, varför har akupunkturen slutat hjälpa??? Frustration är känslorna för dagen.

Ett mirakel är fött!!

Min vän Anna som jag har skrivit om innan (Hon har också genomgått en ivf) har i lördags fött en fin liten flicka!!
Allt har gått bra och nu är Anna på bb men ett alldeles eget mirakel i famnen!! Helt underbart.

Igår var jag på dop, Min svägerskas son skulle döpas, och jag har inte träffat släkten på min sambos sida på länge för jag är rädd för att få en fråga om vi inte ska ha barn snart nu när Stina har fått.
Jag är rädd som tusan för att inte kunna svara och bara bryta ihop, det bästa hade varit och svarat med - nej jag kan inte, vi har kämpat i 2,5 år men blir aldrig gravida så frågan är om vi någonsin får ett barn. Själva då??
men så kan man ju inte säga =) Det hade dock varit roligt att se hur folk reagerat.

Jag fick aldrig frågan tack och lov, men en hel del stirrade på min mage som förövrigt är lite större än förut eftersom jg har semester. Jag fick sitta och hålla in magen för jag vara tänkte att om jag andas ut och folk ser att den är lite större så kommer frågan. Men den kom aldrig. SKÖNT!

Idag har jag suttit vid datorn mycket, jag kollade på den här dokumentären http://urplay.se/159891 om unga provrörsföräldrar. Jag grät en del, man känner igen sig så väl.

Jag vill passa på att välkomna signs of life som följare till mig blogg! Roligt!

Min bästa vän är gravid!!

Vad är meningen att jag ska känna? Glädje?

Jag blev uppriktigt glad när de berättade, jag visste att de försökte och hade oroat mig väldigt för hur jag skulle känna när hon blev gravid.

Både jag och sambon blev jätte glada för deras skull, sen när de åkte så kände jag stor sorg! Det kände vi båda två och ännu en natt kom då man låg vaken.

Vad är tanken nu att jag ska känna? Kan man trycka tillbaka sina känslor och bara vara glad hela tiden??

Än så länge går det bra då hennes mage inte börjat växa ännu, men hur kommer jag må när den börja växa??

Jag mådde rätt dåligt midsommar och försvann för mig själv några gånger. Det kände jag verkligen att jag behövde. Dagarna efter kändes bättre.

Jag är verkligen orolig för att jag inte kommer orka vara med när vi vänner träffas längre. Jag är rädd att det kommer bli för jobbigt.

Jag är rädd att ingen förstår mina känslor och bara tycker att jag är en egoistisk tönt som inte kan känna enbart lycka för mina vänner och deras bebis.

Jag är rädd för att jag nu ännu mera kommer bli bitter mot livet.

Jag är rädd för att vi aldrig kommer få något barn.

Vi har nu försökt att bli gravida i 2,5 år. Med proffs hjälp i 2 år...

När blir det våran tur?

Midsommar

Snart midsommar.. Då så Ivf systrar, på med clown fejset! Nu ska vi vara glada och må bra;) glad midsommar!!